(Ursprungligen publicerad hos Internetworld.se.)

”Nä, jag tror minsann jag är färdig med att testa nya digitala tjänster”. Sa aldrig någonsin denna krönikör. För jag älskar att testa nytt. Ännu mer älskar jag att hitta tjänster som naturligt tar plats i min digitala verktygslåda. Som nyhetsappen Omni, mensappen Clue, Spotify, bokmärkningsappen Pocket, Facebook, Twitter och Instagram och så min absoluta favorit IF (före detta If This Then That – IFTTT).

IF är en tjänst som gör det enkelt för gemene man att utan programmering koppla ihop olika tjänster med recept med formatet ”If X then Y”. Några exempel: ”Om det regnar imorgon -> skicka mig ett sms” eller ”Om någon taggar mig i ett foto på Facebook -> spara det i ett album på min Iphone” eller för rymdentusiasten: ”Om en astronaut reser ut i rymden -> trigga en Iphone-notification”. IF fungerar även som en internet of things-plattform genom att koppla ihop produkter såsom WeMo, Belkin, Philips hue bulb, Wally och Withings med digitala tjänster och mobiler.

Allt gott.

Men så skulle jag häromdagen skapa ett nytt IF-recept för att lättare hålla koll på alla kvinnliga talare jag tipsar om på Twitter: ”Om jag skriver en tweet med hashtag #femalespeakerstobook -> spara den automatiskt i ett kalkylark i Google Drive”. Jag är vanligtvis rätt obrydd när det gäller att ge tjänster tillgång till mina data. Jag har jobbat på tillräckligt många digitala bolag för att veta att de flesta hanterar data med tillförsikt. Men när accessrutan på skärmen gjorde det klart för mig att  jag förväntades ge IF  tillgång till att ”Visa och hantera alla mina dokument och filer i Google Drive” drog jag öronen åt mig och raderade receptet.

Läs mer: Vi satte 50/50 som mål. Ni kan aldrig ana vad som hände sedan…

Särskilt rationellt är det egentligen inte. Jag har godkänt många liknande förfrågningar tidigare. Men det var någonting just där och då som fick mig att tveka. Kanske var det formuleringen? Och avsaknaden av motivering. Varför ska IF behöva fråga om tillgång till alla mina filer i Google Drive när allt jag vill göra är att spara tweets i ett särskilt kalkylark? När Googles API dessutom stödjer betydligt mer specifik åtkomst än så? Jag ställde frågan till IF och fick icke-svaret: ”We use industry standard best practices when authorizing your account via api.”

Det talas ibland om en kommande maktförskjutning. En ”tipping point” då folk inser värdet i de data de idag lämnar ifrån sig “gratis” till företag och kommer att vilja ta betalt för dem. (Tips: Aktivisten och entreprenören Aral Balkan berör detta på ett intressant om än lite naivt sätt i sin presentation från The Conference i augusti.)

En sådan maktförskjutning förutsätter att det finns bättre alternativ som gör det möjligt för oss som konsumenter att ställa krav. När IF vill ha tillgång till alla mina Google-dokument och Spotify påstår sig behöva mina foton är det inte självklart att det finns andra likvärdiga tjänster som bättre värnar personlig integritet. Det ska helt enkelt mycket till för att jag – och andra med mig – ska ge upp våra favorittjänster i sådan omfattning att det sätter press på företagen.

Maktförskjutningen förutsätter också förändringar i hur vi som konsumenter värdesätter och betalar för digitalt innehåll och digitala tjänster. Vill vi inte betala med våra data måste vi helt enkelt betala mer ur våra plånböcker. Inte något särskilt troligt scenario.

Läs mer: Sluta klaga på tekniken – eller bli roligare än Youtube

Men tydligt är att en attitydförändring och mognad i hanteringen av användardata måste till hos företagen. I takt med att gemene man använder allt fler tjänster och uppkopplade prylar, och också blir mer insatta i hur data brukas och missbrukas, måste företagen göra allt de kan för att visa att de respekterar de data de påstår sig behöva och efterfrågar. Det krävs transparens och tydliga motiveringar. Det krävs att man inte ber om mer data än man faktiskt behöver. Trots att det är väldigt, väldigt lockande.

En början är att göra det tydligare för sina användare vilka data som samlas in, hur de används och vart de tar vägen. Någon slags samlad personlig databas där alla transaktioner och förfrågningar om tillgång till data kan hanteras av oss användare.

Att media och rättsväsendet också spelar en viktig roll i detta maktspel genom att granska, utbilda och skydda individers integritet visar rykande färska exempel såsom Spotify-grundaren Daniel Eks datainsamlingspudel och DN:s granskning av svenska myndigheters användande av tredjepartstjänster.

Läs mer: Därför måste våra politiker bli bättre på digital kommunikation

Det är en sak att samla in data för att göra produkten/tjänsten och användarupplevelsen bättre och mer relevant för användaren (win-win!), men en helt annan att samla in data som är omotiverade, ge/sälja dem vidare till tredje part, och/eller göra dem till en del av en större affär som användaren inte godkänt.

”If you’re not paying for it, you’re not the customer. You’re the product being sold.” sa någon klok någon gång.

Och nu har även denna krönikör sagt det.