(Ursprungligen publicerad hos internetworld.se)
Det lackar mot jul men för oss som älskar statistik och internet har julafton redan kommit och gått. Stiftelsen för internetinfrastruktur (Punkt Se) släppte nämligen sin senaste “Svenskarna och internet”-rapport i dagarna och Twitter gick i sedvanlig ordning upp i brygga. Jag också.
Mycket var väntat. Som att kvinnorna är mer aktiva än män i sociala medier och att allt fler, inte minst de yngsta, ser internet som en plattform för politisk informationsinhämtning och delaktighet. Mer häpnadsväckande är att de flesta respondenter säger att de “inte har något att dölja” (67 procent) på internet trots att de anser att bilden av hotet mot den personliga integriteten inte är överdriven. En aktuell amerikansk studie utförd av Pew Research Center indikerar samma paradoxala resonemang: 81 procent av respondenterna säger sig otrygga med att dela med sig av personlig information i sociala medier: Samtidigt säger en majoritet att det är villiga att göra just detta. Jag ska inte raljera. Jag är själv precis likadan. Ändå, eller kanske just därför, kan jag inte låta bli att dra på smilbanden när jag läste journalisten Sam Sundbergs sarkastiska tweet.
Det är också läge att ifrågasätta hur mycket den självrapporterade statistiken i rapporten, som blandar samman människor med vitt skilda beteendemönster, egentligen säger?
Relaterat: “Låt innovationen komma först”
Ta tiden vi enligt rapporten ägnar åt internet som exempel. Sedan 2013 har antalet timmar per vecka ökat från 11,1 till 12,9 timmar. Är inte denna siffra ändå märkligt låg? Knappt två timmar per dag? Okej, nu är jag själv varken representativ eller genomsnittlig. Tvärtom. Jag är en obotlig internetjunkie. Jag skulle helt ärligt inte ens kunna uppskatta hur många timmar jag tillbringar online. I mina mest uppkopplade perioder upplever jag till och med Twitter som händelselöst och långsamt trots att jag följer över 2000 personer. Jag tänker att gemene man, även om de kanske inte är lika extrema som jag, både medvetet och omedvetet underskattar tiden de är online. Att alla små stunder med mobilen som naturligt och sömlöst vävs in i vardagen, på tunnelbanan på väg hem, på toaletten, under bordet på parmiddagen som aldrig vill ta slut, under läggning, under det där ändå rätt tråkiga TV-programmet, istället för sex, innan du somnar och precis när du vaknat, inte riktigt kommer med. De räknas liksom inte. Det handlar ju bara om några minuter.
Som blir till timmar. Som blir till dagar. Som blir ett helt liv.
Själv är jag mer än redo att koppla upp mig för gott. Att slippa ta upp mobilen för att googla något jag funderar på eller se vad som händer på Twitter skulle vara en ren befrielse och göra mig till en bättre och mer närvarande medmänniska. Jag har försökt tänka om många gånger. Till och med gått i terapi för att lära mig att vara mer mindfull och analog men det går bara inte. Så jag har kapitulerat till det ständigt lite uppkopplade livet.
Flera av mina bekanta har på senaste tiden valt att operera in RFID och NFC-chip i sina händer och jag står näst på tur (trots att det enligt vissa är så 2005). Inte för att ett passivt RFID-chip kommer göra någon större skillnad i mitt uppkopplade liv. I bästa fall kommer jag kunna öppna lås med chippet. Men jag ser det ändå som ett första historiskt steg mot något som jag tänker kommer revolutionera min tillvaro och göra glappet mellan mig och internet än mindre. Kanske till och med obefintligt. Som jag är redo.
Beam me up, Scotty!