My Blog

19 januari, 2015
|

Det här kan vi lära oss av katastrofbranden

(Ursprungligen publicerad hos internetworld.se)

”Vi har skrivit historia i svensk krishantering. Hoppas vi tar med oss mycket härifrån”.

Orden är brandchef Lars-Göran “Uddas” Uddholms. Han tillförordnades som räddningsledare av Länsstyrelsen i Västmanlands län i samband med skogsbranden sommaren 2014 och har hyllats för sin insats. Citatet är hämtat från Länsstyrelsens alldeles nysläppta utvärdering av krishanteringen i samband med branden.

Utvärderingen är väl värd att läsas. Inte minst för alla som jobbar med kommunikation i någon form. Många av lärdomarna i rapporten är allmängiltiga och kan appliceras på många olika sorters organisationer och team. Här konstateras till exempel att ”stuprörsorganisationer” är ineffektiva i kritiska lägen (säkerligen annars också!) och att det är bättre att utgå från och rekrytera baserat på kompetens än på organisationstillhörighet och officiella titlar. Man kan ju aldrig veta om och när en kris drabbar en och hur den då yttrar sig.

Utöver rapportens konkreta lärdomar är det så klart positivt att se att krishanteringen trots en del problem överlag tycks ha fungerat bra. Tongångarna är helt andra än i samband med tsunamin i Thailand på annandagen 2004, då de svenska räddningsinsatserna i efterhand fick utstå hård kritik. (P3 dokumentär sammanfattar detta ypperligt för den som vill fördjupa sig.) Att Lars-Göran Uddholm fick jobbet som räddningsledare i samband med branden i Västmanland beror delvis på att han var Räddningsverkets insatschef vid Sveriges generalkonsulat i Phuket en period efter tsunamin och därmed satt på viktiga insikter och erfarenheter.

So far so good.

Men det finns även intressanta fakta som jag saknar i Länsstyrelsens rapport. Ett exempel är att Norbergs kommunalråd Åsa Eriksson, som intervjuas i rapporten och även intervjuades av mig i samband medWebbdagarna Offentlig sektor i november i fjol, med sina medborgares säkerhet i åtanke kände sig nödgad att sprida aktuell information via sitt privata Facebook-konto. Detta då hon upplevde att de officiella informationskanalerna (eller snarare beslutsprocesserna om vad som ska delas och inte delas) var för långsamma.

Både Länsstyrelsen i Västmanlands och Norbergs kommuns hemsidor kraschade på grund av det höga trycket. ”Det är radio, Facebook och andra kanaler vi får hålla till godo med”, meddelade Åsa Eriksson allmänheten i en intervju med P4 Västmanland.

Problemet åtgärdades genom att en privat leverantör hjälpte till att styra om Norberg.se till sin egen molnlösning. Samtidigt kom Facebook attspela en ännu viktigare roll. Länsstyrelsen i Västmanlands läns Facebooksida gick snabbt från 500 följare till över 13 000 och vissa av inläggen hade en räckvidd på över 500 000 personer.

Men även Facebook har sina begränsningar. Dels begränsar algoritmen Edgerank ett inläggs faktiska spridning, dels finns det – tro det eller ej – forfarande grupper i samhället, inte minst de allra äldsta, som inte använder Facebook i samma utsträckning. Man lutar sig därmed som digital kommunikatör mot en plattform som man inte äger eller kontrollerar fullt ut. För en offentlig myndighet är det så klart särskilt problematiskt.

Jag tycker att vi borde prata mer om just detta. Om hur vi som myndigheter, organisationer och individer hanterar och bättre förbereder oss för att de etablerade digitala kommunikationsvägar och -plattformar vi använder, och till stor del förlitar oss på, är fragilare än vi kanske tror.

Sociala medier och andra digitala kommunikationskanaler medför fantastiska möjligheter när det gäller krishantering, men de ställer samtidigt krav på att man som företag, myndighet eller organisation 1) verkligen ser bortom den förhållandevis “trygga” kontext som de vanligtvis används i och har en plan för hur man gör i händelse av kris och/eller hög belastning,
2) förstår de enskilda kanalernas funktion och begränsningar samt hur de samverkar med varandra (att ett inlägg på Facebook ser ut att ha nått 500 000 personer innebär inte att så många personer faktiskt har sett och läst det) samt 3) anpassar beslutsprocesser och organisationer till att matcha den snabbhet och flexibilitet som kanalerna möjliggör.

Den sista tänker jag är det svåraste. Inte minst för organisationer med långsamma beslutsprocesser och svårruckade hierarkier. Det är lätt att köra på i samma etablerade hjulspår. Det är lätt att hålla fast vid de kanaler man är van vid. Det är därför lättillgängliga utvärderingar som Länsstyrelsens, med än mer lättillgängliga lärdomar, är så viktiga.

Vi gör om. Vi gör rätt.



0 Comments


Would you like to share your thoughts?

Would you like to share your thoughts?

Leave a Reply