Jag lade också till en sammanfattning av mina egna tankar kring ”digital stress” i slutet av storyn för att kunna ge dem lite mer utrymme än vad twitter kan erbjuda. Här kommer den något editerade sammanfattningen:

Och så fortsätter det. Jag känner på mig att denna diskussion på intet vis är över. Jag känner mig fortfarande förvirrad. Det känns nämligen som att vi i grunden är överens. Man kan känna stress på internet. Stress är universellt. Men medan @jocke och @deeped (för att nämna några) tycker att det är onödigt att prata om ”digital stress” eftersom digitala kanaler på intet sätt är ensamma om att skapa stress och pratet bidrar till att ”svartmåla” tekniken, så tycker jag, @annaloverus, @britstakton, och @byBalsam (för att nämna några) att man visst kan prata om att även digitala kanaler skapar stress.

Jag försökte dessutom belysa detta med beroende i vår diskussion. Att jakten på likes, RT:s, svar och nya inlägg är som en drog för mig. Det är heller inget nytt. Social bekräftelse och jakten på status är universella drivkrafter. De finns således också representerade i digitala kanaler. Frågar ni mig är debatten om digital stress inte konstigare än den om t ex beroenden. Alkohol, gambling, mat, sex, träning, godis, droger m.m. är alla ting som har egenskaper som triggar beroenden hos folk. Vissa är mer benägna att bli beroende av alkohol, andra av sex. Andra blir inte beroende alls. För de allra flesta är alkohol, mat, sex etc övervägande positiva inslag i vardagen.

På samma sätt vill jag hävda är digitala och sociala kanaler en av flera källor till stress i mitt – och säkert också andras – liv. När jag väljer att prata om ”digitala stress” är det alltså inte för att hävda att den är unik i sitt slag. Att internet triggar en slags stress som inget annat kan uppbringa. Att jag för alltid vill göra slut med digitala kanaler för att de ”är av ondo”. Jag pratar om ”digital stress” för att den säger mycket om mig. I likhet med @annaloverus upplever jag ”digital stress”, men jag upplever också stress kring att jaga samma slags sociala och prestationsbaserade bekräftelse på jobbet, när jag föreläser, fixar events, anordnar fester etc. Det underliggande problemet är med andra ord att jag inte är tillräckligt trygg i mig själv (inte har tillräckligt stark självkänsla) och därför jagar bekräftelse – både i den digitala och den fysiska världen. Same shit, different names.

Däremot vidhåller jag att sociala digitala kanaler har en för mig förstärkt beroendeframkallande och därmed också en stressande effekt. Därför att det finns fler och mer lättillgängliga arenor (kanaler, plattformar, nätverk) på vilka jag kan försöka bli erkänd på. Därför att många av dem bygger på att man ska bekräfta varandra. Därför att så länge jag inte aktivt väljer att stänga av notifikationer etc. så kommer dessa kanaler göra sig påminda och påkalla min uppmärksamhet.

Min ståndpunkt innebär inte att jag avsäger mig ansvaret. Tvärtom. För mig är ”digital stress” helt enkelt = stress genererad av att jag är en sucker för den stora mängd lättillgänglig information och chans till bekräftelse som finns i social kanaler online och inte klarar av att begränsa den till (för mig) hanterliga nivåer. Jag står alltså fullt ut för hur min tillvaro ser ut. Vad som triggar mig till både konstruktiva och destruktiva beteenden. Och att det är upp till mig att välja hur, när, och var jag tar del av de digitala kanaler som står till förfogande. Liksom @annaloverus sent omsider har gjort sina val. Men vi måste våga prata om det (ja, även om detta!). Inte låta oss tystas av oron för att teknikaverta personer ska få vatten på sin kvarn. Inte slå ifrån oss för att vi känner att folk som ”inte fattar” angriper det internet som vi älskar. Pratar vi om detta på rätt sätt – balanserar problematiska aspekter med allt det som är bra – så kommer det gå bra. Jag lovar.