(Ursprungligen publicerad hos internetworld.se)
En vän gjorde mig uppmärksam på en artikel i norska Dagens Näringsliv:“Mennene har ordet”. En genomgång i tidningen visar att den norska kommunikationsbranschen har en “svårt skev könsfördelning” när det gäller talare på konferenser. Trots att kvinnor är i majoritet i branschen är 69 procent av talarna på de granskade konferenserna män. Eventet Adtech hade inte en enda kvinnlig föreläsare på scen. Guldtaggen, intresseorganisationen Inma:s konferens, hade 81 procent män på scen. Inma:s norska vd Kenneth Eriksen förklarar den skeva fördelningen med att kvinnor “vet at de blir kvotert inn og tar ofte dobbelt så mye betalt som kvaliteten tilsier”. Kenneth Eriksen påpekar vidare att med lokala kvinnliga talare kan “det ofte bli vanskelig å få dem til å snakke om sak, og at det fort blir mer om kvinnekamp” och att hitta internationella föreläsare på toppnivå säger man sig varken ha tid eller resurser till.
Är det inte hög tid att en gång för alla ta död på myterna om “kvinnlig talare” som en slags sällsynta enhörningar som hellre luktar på blommorna under korkeken än delar med sig av sina insikter och erfarenheter på konferensscener? Efter att ha jobbat som ansvarig programredaktör för Webbdagarna i ett år anser jag mig ha tillräckligt mycket erfarenhet, statistik och kött på benen för att göra just det.
Läs mer: Därför måste våra politiker bli bättre på digital kommunikation
Mitt första uppdrag som nytillträdd programredaktör i oktober 2014 blev att sätta ihop en eventkulturpolicy som inkluderade konkreta och mätbara mångfaldsmål. 50 procent kvinnor/män på stora scen blev ett första mål som kungjordes på vår sajt och i en längre krönika för att våra deltagare och partners ska veta vad vi står för, vad vi strävar efter och inte minst varför vi gör det.
Så hur har det gått? Sedan oktober 2014 har vi hunnit arrangera fyra Webbdagarna med följande andel kvinnliga talare på stora scen: Offentlig sektor 45 procent , Växjö 58 procent, Stockholm 52 procent och Malmö 56 procent. En tydlig positiv trend. Till saken hör att både Webbdagarna Stockholm och Malmö blivit riktiga rekordevent med fler betalande besökare och bättre betyg än någonsin. Och då har vi bara kommit en bit på väg. Verkligt förändringsarbete tar tid och tar egentligen aldrig slut.
Jag har inte tillräckligt med data för att hävda att Webbdagarnas toppbetyg kan härledas direkt till den ökande andelen kvinnor på scen. Det jag vet är att vi som jobbar med Webbdagarna, genom att sätta mätbara mål och arbeta med mångfald som en kvalitetsaspekt, anstränger oss lite mer för att höja nivån på allt vi gör. Genom att inte rakt av välja de allra första (ofta vita, manliga) talarrekommendationerna eller redan beprövade alternativen bygger vi event som bidrar med nya perspektiv, värdefulla insikter och unika talare. Och det gäller inte bara de kvinnliga talarna. Våra besökare blir allt mer kräsna och för att bemöta det måste vi helt enkelt anstränga oss mer.
Läs mer: Därför måste du alltid vara redo att hantera en kris
Inledningsvis kräver detta lite mer tid och energi, men rätt snart går det av bara farten. Inom digital kommunikation och webbrelaterade frågor finns det gott om kompetenta kvinnor som gladeligen berättar om sina kloka jobbrelaterade insikter. (Och nej, de tar inte mer betalt än de är “värda”. Snarare tvärtom.) Många av dem tipsar dessutom gärna om andra bra kvinnliga talare, bara man frågar.
Värt att nämna är att vår hyllade internationella keynote-talare Cindy Gallop tackade ja till uppdraget att inleda Webbdagarna Stockholm primärt tack vare vårt publika arbete med mångfald. Det är helt enkelt ett sammanhang många kvinnor vill synas i.
Och inte bara de. Flödet av tweets efter Webbdagarna Stockholm talar sitt tydliga språk. Besökare och partners märker och uppskattar när en eventarrangör adderar det där lilla extra som få andra har.
Nu till Kenneth Eriksens påståendet att det är svårt att få lokala kvinnliga talare att “snakke om sak”; att de gärna pratar om “kvinnokamp”. Det är så ogrundat, på gränsen till korkat, att jag knappt vill bemöta det. Men de som mot förmodan delar Kenneth Eriksens världsbild hänvisar jag vänligt men bestämt till Webbdagarnas omfattande videoarkiv. De två talare som har fått högst betyg av Webbdagarna-publiken under det senaste året är forskaren Nina Åkestam och den kreativa teknologen Ellen Sundh.
Självklart har vi även kvinnor som talat om jämställdhet på scen – både Nina Åkestam och Cindy Gallop driver jämställdhetsfrågor som en naturlig och integrerad del av sitt arbete – men med tanke på den fortsatt dystra talarstatistiken och de fördomar som fortfarande florerar, vem klandrar dem?