(Ursprungligen publicerad hos internetworld.se)

Veckans stora politiska nyhetsskräll, att regeringen och enskilda ministrar däri kritiseras och prickas på nio olika punkter av ett enigt Konstitutionsutskott, påminner mig om att jag själv har ett par prickar att dela ut. Inte minst en prick för ”undermålig Twitter-närvaro”, som jag riktar direkt till närings- och innovationsminister Mikael Damberg och bostads-, stadsutvecklings- och it-minister Mehmet Kaplan. De båda driver och ansvarar för teknik- och innovationsfrågor, men verkar ändå inte förstå sig på digital kommunikation.

Både Mikael Damberg och Mehmet Kaplan har konton på Twitter, men ingen av dem tycks svara på tilltal. Jag vet, eftersom jag har testat. Flera gånger. Tittar man närmare på kontona verkar Mikael Damberg hålla sig till att endast retweeta tweets, medan Mehmet Kaplan åtminstone skriver en del egna tweets utöver att reweeta. Men dialogen lyser med sin frånvaro.

Läs mer: Därför måste du vara redo att hantera en kris

Som hängiven digital medborgare anser jag att alla förtroendevalda borde vara aktiva i sociala kanaler. Inte bara för att det torde ingå i deras uppdrag att värna en levande medborgardialog oavsett arena, utan även för att det är rent ut sagt dumt att inte göra det. Utan att ta politisk ställning är jag övertygad om att bilden av Carl Bildt som en politiker i tiden har förändrats avsevärt sedan han tog steget ut på Twitter. Detsamma gäller Bildts före detta kollega i Finland, Alexander Stubb, som gör allt rätt när det gäller digital kommunikation. Och både Carl Bildt och Alexander Stubb har svarat när jag ställt frågor till dem på Twitter. Likaså Moderaternas Ulla Hamilton, F!:s Gudrun Schyman, Folkpartiets Birgitta Ohlsson och Piratpartiets före detta partiledare Anna Troberg, som alla är exemplariskt aktiva och driver opinion i sociala medier. Moderna politiker som i realtid lyssnar till och debatterar med sina följare/medborgare och förklarar hur de tänker. Mänskliga politiker som faktiskt svarar på tilltal.

Som vanligt är det säkert främst okunnighet och rädslor som håller andra politiker tillbaka. Kanhända rädslan för att öppna en slags Pandoras ask, en digital genväg in i maktens salonger som alla med åsikter kommer att vilja nyttja. Den väcker orimliga förväntningar på tillgänglighet och svarsfrekvens hos medborgarna och tar tid från allt annat som ska hinnas med. Faktum är dock att alternativet, att vara närvarande men inte svara på tilltal och frågor, är betydligt sämre och genererar badwill. Jag har full förståelse för att man som toppolitiker inte hinner twittra aktivt alla gånger, men då får man se till att omge sig med personer som kan det. President Obama registrerade ett eget personligt Twitterkonto först för några veckor sedan. Innan dess har han, och flera andra högt uppsatta amerikanska politiker, länge haft ett mer officiellt konto som hans kommunikationsstab sköter.

Läs mer: Allt från oljeborrning till porr ryms på Webbdagarna

Tvärtemot vad man kanske tror visar studier att förtroendet för politiker ökar. Jag är övertygad om att en aktiv närvaro och medborgardialog i digitala kanaler kan spela en nyckelroll i att öka det ytterligare. Både för politikerkåren i stort och för enskilda politiker. Inte minst för dem som förväntas kunna detta med teknik och innovation. *hint hint*